Offentlig ursäkt/bekännelse

Jag är en idiot. Ja det är bara förnamnet! Men Mia, nu är du så där självdestruktiv igen, tänker du..men läs då vidare! Jag är helt enkelt urbota dum! Här sitter jag, i mitt hem som jag älskar, trots att det är en hyresrättstrea. Jag har en helt underbar son: Begåvad, omtänksam, kärleksfull och tillika man. En man som sliter hela dagarna för att ge oss: Den ekonomiska försörjningen. Men jag då? Här har jag gått i månader och tyckt synd om mig själv, klankat ned på mig själv och framför allt sett ned på mig själv. Lyssnat alldeles för mycket på avundsjuka människors nedsättande frågor och kommentarer. Varför går du hemma? Är det inte tråkigt? Vad gör du hela dagarna? Hur klarar ni er? Söker du jobb? Vad söker du för jobb? När? Var hur? Varför? Det svaga i mig har tänkt: De har rätt, jag gör inte så mycket, och även om jag gör allt hemma och gör familjen glad och nöjd så är det ju INTE AVLÖNAT. Men den lönen som inte varit pengar då? En glad man som trött och hungrig får sätta sig vid bordet och avnjuta en god middag. En son som har en mamma hemma, redo att hjälpa honom med läxor, ta emot blommor han plockat, få höra att man lagat god mat och bakat en god kaka. Får inte glömma den lilla valpen Bamse, han har en matte som går ut med honom OFTA, leker och gosar.
Sen att hemmet är välstädat är ju trevligt det med, men inget måste.
Bara nåt jag gör varje dag för att det sitter i ryggmärgen. ;-)

På tal om kaka, nu doftar det himmelskt här av banan. Banankaka alltså. :-)
Tror gubben blir ganska glad när han kommer hem.

För nej, jag bakar inte kaka varje dag, då vore vi feta.

Min ursäkt är: Förlåt alla som utsatts för min deppighet, självömkan och vilja att vara andra till lags. Jag vill inte bli stämplad som arbetsskygg eller looser, men det vet och min man att så inte är fallet, så varför bry sig om avundsjuka människor?
Jag ber mig själv om förlåtelse för att jag haft låga, på gränsen till patetiskt låga (fast inte så låga som glocalnet då) haha jag kan inte låta bli!! Ja iaf tankar om mig själv. ALla andra har varit bättre. Men ingen är bättre än någon annan, A-lagaren är lika mycket värd som dig, du som är framgångsrik. Ni har bara haft olika förutsättingar i livet. Det ligger mycket tragik bakom.

Bekännelsen har ni redan fått, för något liknande har jag inte skrivit i bloggen. Detta har egentligen bara mina närmsta vetat om.

Jag har världens bästa jobb! Trivs så oerhört bra att vara hemma, vi vinner alla på det. Därmed inte sagt att jag inte söker jobb, inte vill jobba osv som många gärna vill tro. Livet skulle funka med ett hel eller deltidsjobb med, men tills dess njuter jag i fulla drag av att vara hemmafru/sekreterare. :-)

Gud älskar er, inte för vad du gör utan för den du är.

Varma kramar
/Den icke desperata hemmafrun